Han har gått från fullsatta NHL-arenor till att läka brustna senor, från proffsliv på hockeyrör till en kroppslig inspiratör. Mikael Renberg, fysioterapeut på Capio Artro Clinic på Sophiahemmet, berättar om hur en skada ledde honom till en karriär där lärandet aldrig tar slut.

Det var inte stunderna på isen som tog honom hit. Det som fick Mikael Renberg, mitt i en karriär med VM-guld och Stanley cup-finaler med Philadelphia Flyers, att redan i 20-årsåldern börja tänka på en annan karriär, stavas John Worley. Han var Mikaels athletic trainer, en blandning av personlig tränare och fysioterapeut.

– När man plötsligt blir individuellt behandlad och nästan lite bortklemad kommer man varandra väldigt nära. John Worley var snäll, rak och ärlig, säger Mikael Renberg.

All tid med laget på isen pratades det hockey. Så också i omklädningsrummet, under luncherna och på resor. Tränarna diskuterade uppspel och power play. När Mikael Renberg drabbades av skador fick han sin första förebild som fysioterapeut.

– Med honom kunde jag prata om annat än hockey och där någonstans där väcktes mitt intresse för att bli fysioterapeut.

Ville vidare
Efter hockeykarriären hade Mikael Renberg ett ledigt år hemma i Piteå, men kände att han behövde gå vidare. Han tog sina betyg, gick till en studievägledare och sa ”Jag vill bli fysioterapeut. Vad krävs?”. Vid nästa kursstart var Mikael Renberg inskriven på den treåriga grundutbildningen på Luleå Tekniska Universitet.

Nu är det åtta år sedan ishockeykarriären tog slut men fortfarande syns spåren från hans hockeyliv. Från näsryggen och nedåt, tvärs över läppen, och vidare ned över hakan skymtar ärret från de 200 stygnen. Det hade bara gått sju sekunder av grundseriematchen mot Ottawa i NHL då Mikael Renberg ”fick en skridsko som en käftsmäll”. I båset stod tryggheten John Worley redo med en vit handduk. Innan de hunnit börja sy hade handduken helt ändrat färg.

– Han sydde, och sydde, och sydde. Till slut frågade jag om vi inte var klara snart. Han sa bara ”we are on third base” sedan åkte vi till sjukhuset där de fick sy klart.

Mikael Renberg har alltid trivts med det medicinska teamet, även med läkarna och fystränarna. Och med åldern har han blivit mer och mer intresserad av anatomi och fysiologi.

Förutom sårskadan har han bland annat två hjärnskakningar, ett bråck på bukväggen, en skada i nyckelbensleden, många typer av ljumskproblem, brott på underarm, revben och handled. Många timmar rehab har det blivit. Erfarenheter som är viktiga i rollen som fysioterapeut. Men även förståelsen om hur det är att träna har han tagit med sig.

– Jag vet vad det innebär att hoppa maxhopp på ett ben. Har man tränat på hög nivå vet man vad träning innebär och det är en fördel. Sedan måste man blanda den kunskapen och erfarenheten med läran om skador. Där får jag fortfarande hämta information från böcker och tjuvlyssna – och titta på hur kollegorna gör.

En plats för ny karriär
Han värdesätter arbetskamraterna på Capio Artro Clinic. Både som samtalspartner kring morgonkaffet och som kollegor att lära sig av.

– Det kan inte finnas något bättre ställe att börja sin fysioterapeutkarriär på. Det är som att komma in i NHL det första du gör som hockeyspelare och få lära dig direkt av de bästa.

Till Capio Artro Clinic på Sophiahemmet kommer patienter av alla slag. Numer använder sig kliniken av triagering när patienter söker vård. Det betyder att patienter som söker hjälp får träffa Mikael Renberg, eller någon annan fysioterapeut, direkt för en bedömning innan de träffar en läkare.

– Jag tror det kan avlasta läkarna jättemycket så att de inte behöver träffa alla patienter i första skedet. Med många skador kan man börja träna i två, tre månader och sedan gå vidare till en läkare om det inte blir bättre. Och om skadan blir bra så är det ju klart.

Rent ekonomiskt behöver Mikael Renberg inte jobba något mer i sitt liv. Det han har sparat från hockeytiden räcker och blir över. Men livet är mer än pengar.

– Det handlar om att ha arbetskollegor, att ha något att gå upp till som man trivs med, något som är roligt. Sedan kan det visst vara jobbigt vissa morgnar när man ska ta sig upp tidigt för att träffa en patient halv åtta. Men det ger mig en kick att kunna hjälpa människor.

Text och foto: Erik Ardelius

Till toppen