Kollegor när det gäller

Kollegor sedan många år, men också vänner. Elisabeth Moor och Eva-Marie Rane ser styrkan i att kunna lösa komplicerade patientfall tillsammans och att uppmuntra varandra i skidbacken.

Första gången hjärtläkarna Elisabeth Moor och Eva-Marie Rane träffades var på thoraxkliniken på Karolinska Sjukhuset i början av 90-talet. Eva-Marie hade just kommit tillbaka från sin barnledighet, nervös och helt övertygad om att hon glömt allt hon kunde. Elisabeth hade arbetat några år längre på kliniken och kände såväl igen känslan av att vara ny på jobbet.

– Jag gick fram till Eva-Marie och sa ”det här kommer att gå så bra, du kan vara helt lugn”. Det gjorde det naturligtivs för Eva-Marie hade sina kunskaper i behåll. Och det hela ledde till att hon och Elisabeth blev goda vänner. Sedan dess har de följt varandra såväl yrkesmässigt som i livet i övrigt.

Det här var en helt annan tid än i dag med en strikt hierarki. Trots det var både Elisabeth och Eva-Marie klara över att det var hjärtläkare de ville bli.

– Jag visste det redan när jag såg den första EKG-kurvan på  grundutbildningen, säger Elisabeth.

På KS fick jag dessutom den legendariska hjärtspecialisten Erik Orinius som mentor, bestämd och väldigt kunnig.

– För mig stod det klart när jag vikarierade på Löwenströmska och mötte Mora Kallner, också hon välkänd hjärtläkare. Jag minns hur hon satt på sängkanten hos en patient och strålade i solskenet som kom in genom fönstret. Så där vill jag också bli tänkte jag, berättar Eva-Marie.

När Elisabeth 2005 fick erbjudande om att starta egen verksamhet på Sophiahemmet var det självklart att fråga Eva-Marie om hon ville följa med.

– Det finns inte många andra som jag skulle ha tagit det steget med. Det var en stor risk vi tog, det krävdes omfattande investeringar och
vi hade inga garantier om någon fortsättning efter det första året, säger Elisabeth.

– Det var samma för mig, säger Eva-Marie, om någon annan än Elisabeth frågat är jag inte säker på att jag hade sagt ja. Elisabeth och jag har samma etik och samma engagemang i patienterna. Jag visste att jag kunde lita på henne. Däremot visste nog ingen av oss vad vi gav oss in på. Men nu har det gått sju år och vi har lärt oss massor. Dessutom har vi haft stor hjälp av vår duktiga sköterska Lena Lindstedt som arbetat med oss hela tiden.

Tiden på ks var både intensiv och lärorik, men det är nog inget de längtar tillbaka till.

– Nej, efter 20 år med ”larmet går” kände jag mig ganska nöjd, säger Eva-Marie, och den stora fördelen med att arbeta som vi gör nu är att vi har mer tid för patienterna.

– På KS var det i undantagsfall som man såg patienten mer än en gång. Här kan vi följa våra patienter under en längre tid och verkligen se om behandlingen fungerar, säger Elisabeth.

Även om det inte är lika dramatiskt här som på KS så ställs vi dagligen inför komplicerade fall och stora beslut.

Sådana gånger är det värdefullt att ha en kollega som man kan rådfråga helt prestigelöst, det ger ett väldigt bra samarbete, tycker de.

Något som helt klart har förändrats över tid är patienternas inställning till läkaren. Tidigarevar läkaren enväldig både i fråga om diagnostisering och om medicinering. Många av dagens patienter har läst på via internet och vet vad de önskar få ut av sitt läkarbesök.

– Jag tycker det är bra med pålästa patienter. Då blir vårt möte en dialog och det underlättar för mig som läkare, säger Elisabeth.

– Ja, det är inte hotande på något sätt utan leder till att vi kan diskutera på ett helt annat plan, fyller Eva-Marie i.

De båda läkarna inte bara arbetar tillsammans, de bor också i samma kvarter på Östermalm, har barn i samma åldrar och åker på skidresor tillsammans. De är på det hela taget ganska lika.

I alla fall tycker patienterna det som ofta tar fel när de ser dem i mottagningens väntrum. Det finns forskning som visar att nära kollegor som arbetar i ett sammansvetsat lag, på samma sätt som äkta makar, efter en tid får samma sätt att gestikulera, att tala och på många sätt ett likartat beteende, så det är kanske inte så konstigt att människor blandar ihop dem. Eller till och med tror att de är samma person.

– Vi hade en kollega som först när han såg oss båda tillsammans utbrast: Jaså, ni är två.

Text: Inger Sundelin
Foto: David Magnusson

Tidigare publicerad i SophiaNytt nr 2 2012