På Sophiahemmets operationsavdelning står utvecklingen aldrig stilla. Det konstaterar Hans Rytterström, anestesisjuksköterska och biträdande chefsjuksköterska, som går i pension efter 28 år på Sophiahemmet.
Vad är största skillnaden i dag jämfört med när du började på operationsavdelningen?
– För det första storleken. Vi har gått från tre till sju operationssalar, och fyra till tretton platser på uppvakningsavdelningen. Vi har tjugotvå narkossköterskor, mot fem när jag anställdes. Säkerheten har utvecklats enormt. Tidigare hade varje operatör sin ”egen” anestesiläkare, vilket betydde att narkossköterskan hade fullt sjå med att hålla reda på alla detaljer och läkemedel varje anestesiläkare ville ha. I dag finns gemensamma riktlinjer som gör att alla arbetar på samma sätt. Det är ingreppet och inte läkaren som styr vilken typ av anestesi patienten ska ha.
Hur har operationstekniken utvecklats?
– Kirurgmetoderna har förfinats oerhört. Tidigare var det vanligt med öppen kirurgi, nu görs de flesta ingrepp med titthålskirurgi. Och numera utförs även robotassisterade ingrepp här på Sophiahemmet. Det förkortar eftervårdstiden, vilket gör att vi kan ta emot och hjälpa fler
patienter. Dessutom upplever patienten mindre smärta och risken för komplikationer minskar.
Något som blivit mer avancerat?
– Journalsystemen är datoriserade, vilket betyder mindre papper och säkrare dokumentation. Vi kan numera följa händelseförloppet på alla sju operationssalar samtidigt via en monitor. Det underlättar både planering och förberedelser, och gör att personalen kan vara så effektiv
som möjligt.
Vilken skillnad ser du på läkemedlen?
– En del läkemedel har bytts ut, exempelvis används inte lustgas längre, vilket är en stor miljövinst. Andra har blivit mycket bättre och det finns också en större variation än tidigare, så att man kan anpassa narkosen efter varje patient. Har en patient till exempel mått väldigt illa av
narkosgas tidigare kan jag utesluta den helt och i stället söva med enbart sömnmedel intravenöst. Vi har också blivit bättre på att förebygga smärta och illamående. Jag minns när det var mer regel än undantag att patienterna låg och kräktes på uppvaket. Nu kan patienter visserligen må illa, men det är sällan de mår så dåligt att de kräks.
Är det någon skillnad mellan diagnoserna nu mot förr?
– Nej, i stort sett är grunddiagnoserna desamma som de alltid varit. Skillnaden nu är att människor kan ha många andra smittsamma sjukdomar också, som hiv, MRSA och ESBL. För att skydda oss själva och andra patienter arbetar vi med ett annat säkerhetstänk i dag. Vi måste helt enkelt utgå ifrån att alla patienter kan bära på en potentiell smitta.
Text: Helén Bjurberg
Tidigare publicerad i SophiaNytt nr 1 2017
08-406 20 00