Robin Bryntesson har ett tydligt mål: han ska bli världens bästa skidåkare. Att han är nästan ensam bland elitåkarna om att ha diabetes tänker han inte låta bli ett hinder.

En vecka efter det att Robin Bryntesson hade tagit sitt första guld i skid-SM för juniorer, för knappt tio år sedan, kom de första tydliga tecknen: en evig törst och ett ständigt springande på toaletten. Trots att hans pappa var diabetiker föll det honom inte in att han skulle ha fått sjukdomen.

– Diabetes var något som jag aldrig hade funderat på. Det enda jag visste var att pappa tog en spruta i samband med maten, berättar Robin Bryntesson som fram till i dag har tvingats att lära sig allt om insulinpumpar, blodsockermätare och hur man kan klarar av att idrotta på elitnivå trots att sockernivåerna pendlar.

Det var hemma hos mamma och pappa i den lilla ångermanländska byn Rossön som beskedet kom.

– När jag berättade för pappa om min törst och alla mina toalettbesök plockade han omedelbart fram sin blodsockermätare. Den signalerade ”High”, mycket höga blodsockernivåer. Min första reaktion var att mätaren måste visa fel.

Men när även nästa mätning visade samma resultat insåg Robin att han hade fått diabetes typ 1 och att en ny match i livet hade börjat. En kamp som handlade om hitta ett sätt att leva med sjukdomen utan att låta den gå ut över resultaten i skidspåret.

– Jag ville fortsätta att kämpa för att bli den bästa skidåkaren i världen, men på sjukhuset fick jag inte den hjälp som jag hade hoppats på. Läkaren tyckte att det räckte om jag kunde promenera en halvtimme om dagen. Det är långt i från min ambition att träna fem timmar per dag…

När sjukvårdens kompetens inte räckte till utarbetade Robin ett eget koncept för att hålla sockernivåerna rätt under träning och tävling.

– Framför allt har jag lärt mig att anpassa blodsockernivån efter hur långa lopp jag kör. Varje distans kräver olika mängder insulin.

Att det går att vara diabetiker och framgångsrik skidåkare bevisade Robin Bryntesson redan året efter att sjukdomen hade debuterat, när han återigen vann ett SM-guld för juniorer.

– Att vinna då gav dubbel glädje. Både för att jag fick stå högst upp på prispallen igen, och för att jag fick bevisa för läkaren, som ansåg att en promenad var rätt träningsnivå för mig, att man som diabetiker kan klara mycket mer än så.

Under åren har Robin hunnit med att ta två VM-guld för juniorer och flera SM-medaljer som senior. De största framgångarna hittills har han haft i sprintlopp, trots att det är den svåraste distansen att hantera som diabetiker.

– Även om de enskilda loppen är korta pågår tävlingen som helhet i tre till fyra timmar. Problemet är både den långa tiden och att flera loppger många adrenalinpåslag, vilket gör det svårt att hålla blodsockret på en jämn nivå.

Robin Bryntesson har från första stund haft inställningen att hans diabetes inte får bli ett hinder. Och framför allt inte ett skäl att bryta en tävling. Det har han inte heller gjort, inte ens i fjol när blodsockernivåerna hamnade helt fel under ett Vasalopp.

– Normalt dricker jag bara vatten under tävling, men under riktigt långa distanser behöver jag lite mer energi och därför har jag kommit fram till att jag kan börja dricka sportdryck efter ungefär halva loppet. Men under Vasaloppet började jag lite för tidigt vilket gjorde att jag fick kramper efter tre mil. Att jag ändå lyckades ta mig i mål som tolva har i efterhand blivit till något postivt, som har fått mig att fortsätta att kämpa för att uppfylla min dröm.

Robins personliga resa för att lära sig att leva med sjukdomen har fått honom att starta en insamling till förmån för barndiabetesforskningen genom att sälja rosa mössor som han ofta själv har virkat. Och som han själv alltid bär.

– Min vision är att anordna ett läger för barn och ungdomar med diabetes, där man lär av varandra och där jag får dela med mig av mina erfarenheter. Förhoppningsvis slipper dagens unga möta den inställningen som min första läkare hade och kan istället få med sig budskapet att inget är omöjligt bara för att man har diabetes.

– I dag har jag bra stöd av sjukvården, bland annat genom det samarbete som längdskidlandslaget har med Sophiahemmet.

Text: Per Westergård

Tidigare publicerat i SophiaNytt nr 1 2011

 

Senaste artiklar

Till toppen