Myten om galna genier är sann
För att kunna bli, eller tillåtas vara, ett riktigt geni måste man vara lite tokig.
Den tanken är långt ifrån ny, redan den grekiske filosofen Aristoteles ansåg att det krävdes ett stråk av galenskap för skapa stor konst. Att många av historiens stora forskare, konstnärer, musiker och författare sedan dess har försetts med en psykiatrisk diagnos har tagits som ett bevis för att tesen stämmer.
Simon Kyaga, psykiater på Försäkringsmottagningen på Sophiahemmet och forskare på Karolinska Institutet, har i en nyligen framlagd doktorsavhandling undersökt om påståendet är rimligt, eller rent av en myt.
– Anledningen till att jag ville undersöka förhållandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom är att jag och många andra kliniskt verksamma psykiater har haft en känsla av att kreativa personer är överrepresenterade inom den psykiatriska vården. Men vi har haft begränsat vetenskapligt stöd för antagandet.
För att få svar på frågan har Simon Kyaga ägnat fem år till att gå igenom ett antal olika register, som tillsammans inkluderar i stort sett alla svenskar. Där har han letat efter bevis som styrker eller avfärdar tesen att personer med kreativa yrken oftare har psykiatriska diagnoser jämfört med svenskar i genomsnitt.
Resultatet var otvetydigt. Musiker, författare, konstnärer och forskare har oftare bipolär sjukdom eller är släktingar till patienter med bipolär sjukdom och schizofreni. Men inte den mer allmänna diagnosen depression.
– Minst lika intressant är att nära släktingar till dem som drabbas av bipolär sjukdom oftare än andra når toppositioner i samhället. Bland annat har Simon Kyaga granskat vilka som klarade sig bäst under den mönstring som alla svenska män tidigare genomgick innan de skulle rycka in i lumpen.
Bäst av alla, i både intelligenstester och vid psykologsamtal, klarade sig de som senare fick en diagnos på bipolär sjukdom. Deras friska släktingar klarade sig en aning sämre, men betydligt bättre än genomsnittet medan de som inte har någon nära anhörig med psykisk sjukdom klarade sig ytterligare lite sämre.
När han senare undersökte hur väl de båda grupperna lyckades i livet var resultatet det omvända. De friska släktingarna hade betydligt oftare högre befattningar inom politik eller i andra sammanhang där ledaregenskaper anses som viktiga. Både jämfört med sina mer talangfulla men sjuka släktingar och med befolkningen i allmänhet. Det kan alltså vara en fördel att ens släkt inte i alla avseenden är kärnfrisk.
– Det talar för att de som blev sjuka hade bättre förutsättningar att lyckas men att sjukdomen gjorde att de inte kunde utnyttja sin begåvning fullt ut. Därför är det vanligt att stora konstnärer är som mest produktiva strax innan de insjuknar och att de senare förlorar en del av sin kreativa förmåga.
Vilka psykiatriska diagnoser som olika kreativa yrken drabbas av varierar. Introverta diagnoser som schizofreni är vanligare bland författare medan musiker och konstnärer oftare har den mer extroverta diagnosen bipolär.
Dessutom visar hans undersökning att män oftare än kvinnor drabbas av psykisk sjukdom.
– Att vi inte ska glamorisera psykisk sjukdom, även om den kan bidra till ökad kreativitet är den i än högre grad ett hinder. Därför skulle jag önska att vi vågade prata mer om psykisk ohälsa och att öka insikten om att det inte är skamligt att söka vård. Om vi kan hjälpa fler att hantera sina problem ökar möjligheten att de kan utnyttja sina förmågor till något positivt. För att komma dit måste vi lite till mans bli mer toleranta mot personer som vi tycker är lite udda.
Vill du lyssna till Simon Kyaga klicka här
Text och foto: Per Westergård
Tidigare publicerad i SophiaNytt nr 1 2014
08-406 20 00