Han är pensionerad från läkarjobbet vid IVF-kliniken vid Sophiahemmet, men lever definitivt inget pensionärsliv. Möt K-G Nygren som startade Sveriges första privata klinik för provrörsbefruktning.

Han är nyss hemkommen från en konferens i USA om reproduktionsmedicin, som det lite torrt kallas: den teknik som gör det möjligt för kvinnor och män världen över att få barn när den egna förmågan inte räcker till.

Det är några år sedan K-G Nygren gick i pension från jobbet som läkare på och grundare av IVF-klinken. Men han är fortfarande engagerad i Sophiahemmet genom att han är medlem i forskningsutskottet som beslutar om hur forskningsmiljonerna ska fördelas.

Sedan ett antal år är han också ordförande i den internationella kommittén ICMART, International Committee Monitoring Assisted Reproductive Technologies. I sin roll som ordförande är han också rådgivare till WHO – som numera inte bara har barnbegränsning utan också rättvis tillgång till assisterade befruktningar och säkra sådana på sin agenda. Så hans dagar är fyllda av sammanträden, föreläsningar – och en hel del intervjuer.

Under årens lopp har han och kollegorna på IVF-kliniken medverkat till att över 3 500 barn kunnat födas i Sverige.

K-G är född i Gävle för 71 år sedan, uppvuxen i Sandviken och har studerat medicin i Uppsala där han också disputerade med en avhandling om könshormoner. På 70-talet blev han Sveriges första familjeplaneringsöverläkare.

– Det var en spännande tid och stora förändringar i samhället. Vi fick p-piller och spiraler

– och det blev fri abort.

Allt handlade dock inte om barnbegränsning. Det fanns också en betydande andel kvinnor som inte kunde bli gravida, trots att de inte ville något hellre. Det var den gruppen som K-G Nygren kom att ägna större delen av sitt yrkesliv.

– Jag har alltid varit fascinerad av hur barn föds och det är ett viktigt skäl till att jag valde den här yrkesbanan. Att kunna hjälpa människor att få barn är inte bara en medicinsk uppgift, arbetet har också stora existentiella kvaliteter.

1978 föddes Louise Brown, världens första provrörsbarn i England och med det fick barnlösa par världen över nytt hopp om att kunna bli föräldrar. 1982 i Göteborg föddes den första svenska provrörsbebisen och två år senare startade K-G Nygren, tillsammans med kollegorna Jan Lindstedt och Bertil Hagström, Sveriges första privata klinik för provrörsbefruktning på Sophiahemmet.

– Det blev mycket uppmärksammat i media, berättar han. Både för att det var något helt nytt, men också för att paren skulle få betala för behandlingen.

Till en början behandlade kliniken enbart kvinnor med stopp i äggledarna. Men tekniken och kunskapen utvecklades och i dag behandlas alla par som inte kan få barn, också där man inte kan hitta någon speciell orsak till barnlösheten.

Andelen kvinnor som blir gravida med IVF-teknik har också ökat dramatiskt. Från några procent i början till ungefär 40 procent i nuläget.

– Ett genombrott var när vi lärde oss att isolera enskilda spermier och injicera i ägget. Tidigare kunde vi inte hjälpa par där orsaken låg i mannens spermier.

Vad inte många känner till är att Sverige har en viktig roll i att Robert Edwards – IVF:s fader – tilldelades Nobelpriset i medicin i år.

– Vi har bidragit inom fyra områden. Det första är utvecklingen av äggstocksstimulerande hormonbehandlingar som gjordes av professor Karl Gemsell i Uppsala i slutet av 70-talet.

– Det andra är tekniken att ta ut ägg ur kvinnans äggstockar med hjälp av ultraljud i stället för genom operation.

– Det tredje är att Sverige som första land började följa upp riskerna för barn och mammor vid provrörsbefruktning. Den informationen som jag var initiativtagare till och som numera samlas in över hela världen ligger till grund för den kunskap vi har i dag.

– Det fjärde är att vi var först med att införa bara ett eller två ägg i taget, inte sju-åtta som tidigare. Med den minskade risken för månglingar och för tidigt födda barn.

Tekniken har utvecklats och förfinats enormt sedan Louise Brown föddes. Men fortfarande finns mer att göra, anser han.

– Kruxet i dag är att veta vilka embryon som har största chansen att bli barn. I dag väljer läkarna dem som ser bäst ut. Nästa stora tekniksprång blir när vi hittar effektiva urvalsmetoder

Text: Inger Sundelin Foto: David Magnusson

Tidigare publicerat i SophiaNytt nr 2 2010

Senaste artiklar

Till toppen