Trettio år på Sophiahemmet och av dem tio år som chefläkare. Under Peter Möllers tid på sjukhuset har mycket förändrats, men inte omsorgen om och respekten för patienten.
Det var en önskan om att hjälpa andra, kryddat med en lite romantiserad föreställning om läkaryrket som fick gymnasisten Peter Möller att välja läkarutbildningen.
Tiden på Karolinska Institutet sent 60-tal, mitt under 68-rörelsen, minns han med glädje, även om det var hårda studier och krävande lärare.
– Många av mina kurskamrater visste redan första dagen vad de ville inrikta sig på, men jag var inte alls så säker. Jag funderade på kirurgi och vikarierade på en kirurgavdelning i slutet av utbildningen, men när jag skulle göra min AT-tjänst – vi var den första kullen som gjorde AT-tjänst – så blev det på medicinkliniken på S:t Eriks sjukhus. Där trivdes jag väldigt bra och när AT-perioden var över blev jag kvar.
Peter Möllers uppgift blev att bygga upp sjukhusets lungmedicinska mottagning, vilket han gjorde parallellt med att skriva sin avhandling om hur KOL-patienters skelettmuskulatur förändras vid kronisk nedsättning av kroppens syresättning.
– När jag lagt fram den, 1980, stod jag i valet och kvalet mellan att fortsätta med forskningen eller helt ägna mig åt patienterna. Jag valde patienterna. i samma veva kom beskedet att S:t Eriks sjukhus skulle läggas ner. Kliniken splittrades och kollegorna spreds till olika sjukhus runt om i Stockholm. För Peters del blev det början till något helt nytt. Han blev kontaktad av Praktikertjänst som ville att han skulle vara med att starta en medicinmottagning på Sophiahemmet.
Då för trettio år sedan var privat sjukvård en mer avgränsad företeelse och det fanns en och annan kollega som tyckte det var ett udda val men de önskade honom lycka till.
Själv hade han inga direkt förutfattade meningar om Sophiahemmet mer än att han trodde – med rätta skulle det visa sig – att privatläkare i ännu högre grad än andra läkare har patienten i fokus.
– Men den riktigt stora skillnaden visade sig vara att jag fick ta ansvar för allt, inte bara för patienterna utan också att inreda lokalen, köpa in utrustning och anställa personal.
– Vi var fyra kollegor som jobbade tillsammans på mottagningen som låg i det som då kallades LM5. Vi hade samma utgångspunkt och samma syn på hur vi ville arbeta med våra patienter. Det var en väldigt rolig och intensiv tid som gav mig vänner för livet.
Det är händelserika 30 år som passerat sedan dess. När Peter kom till sjukhuset fanns där bara ett 20-tal läkare, nu är antalet mer än 250. Då handlade det helt och hållet om mindre mottagningar med enskilda läkare, långt ifrån de specialistcentra som utgör merparten av verksamheten i dag.
– 1990 var jag först med att införa datajournaler på Sophiahemmet, men det var först tio år senare som it-utvecklingen tog fart på allvar, minns Peter. Datoriseringen har självklart förändrat mycket av administrationen kring patienterna, och sammantaget tycker jag att det har varit en bra och nödvändig utveckling. Däremot har inte läkarens uppgift i sig förändrats och ska inte heller göra det. Mötet med patienten handlar fortfarande om att bygga tillit.
Nästa steg i karriären kom 2003, då Peter utnämndes till chefläkare för Sophiahemmet och därmed förstås kom att ingå i sjukhusledningen.
– Som chefläkare har jag ansvar för de anmälningsärenden som gäller sjukhuset, såväl klagomål från patienterna som Lex Maria-ärenden där vi själva gör anmälan. Jag har också ansvarat för uppbyggnaden av våra system för kvalitetssäkring, miljöcertifiering och patientsäkerhet. Husläkarmottagningen är ytterligare en verksamhet som jag varit med om att starta.
Sophiahemmet har ett starkt varumärke och för många är det hit man vänder sig när man inte har fått den hjälp man behöver från övriga sjukvården. Med det följer också att förväntningarna är mycket höga.
– Vi gör regelbundna mätningar av patientnöjdheten och den ligger konstant på 95–97 procent, ibland så högt som 99 procent. För mig är det dock de få procenten som är inte är nöjda som är de mest intressanta, för att vi ska veta hur vi kan förbättra oss ytterligare.
– Jag tror att en av nycklarna till Sophiahemmets framgång är att vi sätter patienten i fokus genom vårt PAL-system, vilket innebär att man träffar en och samma läkare under det vi kallar en vårdepisod. Vi har också en låg personalomsättning vilket ger en kontinuitet och skapar en trygghet för patientmötet: man lär helt enkelt känna varandra bättre. Jag har patienter som gått hos mig under de snart 30 år jag varit här och som inte vill träffa någon annan doktor.
Nu står Sophiahemmet – och hela sjukvården i Stockholm – inför stora förändringar i och med att alltmer specialistvård ingår i vårdvalet.
– Det finns både för- och nackdelar med det, säger Peter. Fördelen är att Sophiahemmet kan fortsätta att utvecklas, nackdelen är att vi måste anpassa oss till ett regelverk som prioriterar massproduktion och där de svårast sjuka inte betalar sig.
– Men den riktigt stora utmaningen för sjukvården generellt är bristen på läkare och sjuksköterskor. Vi är många i min generation som går i pension nu och det får konsekvenser om man inte ökar utbildningsplatserna.
Något kanske inte alla känner till är att Peter sedan 1990 är livmedikus, det vill säga en av de fyra läkare som är knutna till hovet.
– Det är ett ärofyllt uppdrag som jag är stolt över, säger han.
Till hösten går Peter Möller i pension som chefläkare på Sophiahemmet Sjukhus, men han kommer att fortsätta att ta emot patienter på sin mottagning och fortsätta med det han tycker är det viktigaste i läkaryrket – att göra det bästa möjliga för sina patienter genom nya mänskliga möten varje dag.
Se gärna filmen med Peter Möller om sina 30 år som chefläkare här.
Text: Inger Sundelin
Foto: David Magnusson
Tidigare publicerad i SophiaNytt nr 1 2013
08-406 20 00