Barbro Andersson är värdinna på Sophiahemmet. Hon visar patienter vägen, svarar på frågor och kanske viktigast av allt, lyssnar.

Varje måndag förmiddag står Barbro Andersson i Sophiahemmets huvudentré. Hon finns där för att svara på frågor och visa vilsekomna rätt.

– Vi är elva pensionerade Sophiasystrar som arbetar ideellt som värdinnor här på Sophiahemmet. Vi finns här för att hjälpa besökare att hitta rätt men även att räcka en stödjande hand i en trappa eller lyssna ifall någon är lite orolig.

Besökarna kommer in i huvudentrén i en strid ström. Många yngre hastar vidare även om de inte alltid riktig vet var de är på väg.

– Många unga människor vill inte fråga om hjälp. Det är lite lustigt att se dem irra runt innan de till sist kommer tillbaka med sin undran. Då hjälper vi dem mer än gärna tillrätta.

Mest kontakt har Barbro Andersson och hennes värdinnekollegor med de äldre besökarna.

– Vi hjälper till med allt från att visa vägen till toaletten till att lyssna på berättelsen om deras liv. Många besökare träffar vi regelbundet så vi lär känna både dem och deras krämpor. Med några växer det fram en ömsesidig vänskap.

Barbro Andersson vänder sig till en äldre dam som ser lite frågande ut, plockar fram en varm jacka och följer med henne ut på gården och in i nästa byggnad. Sophiahemmets många hus och entréer gör det inte alltid lätt för besökarna att hitta rätt, men med en värdinna vid sin sida kommer alla dit de ska.

– Besökarna vet inte alltid vilken mottagning eller doktor de ska till. Då brukar vi fråga var de har ont, det räcker ofta för att vi ska kunna lotsa dem rätt.

Janina Dreher-Nilsson öser beröm över det mottagande som hon får av värdinnorna:

– Även om jag hittar bra på sjukhuset är det skönt att få en lite pratstund eller hjälp med att få tag i en färdtjänstbil.

Sven-Gunnar Johansson är nöjd med att få hjälp vid telefonen. Men han suckar lite uppgivet när han får veta att det kommer att dröja 40 minuter innan hans färdtjänstbil kommer. Efter en klapp på axel och tips om var han kan få en kopp kaffe ser han lite gladare ut.

Han gör sig dock ingen större brådska, det finns en del kvar att diskutera, om var det gör ont, vad doktorn sa och om livet därhemma.

– Många äldre bor ensamma och de har ofta ett stort behov av att få dela med sig av sin oro, säger Barbro Andersson. Rollen som vägvisare är viktig men det är vår sociala funktion som ger mig den största glädjen.

– Vi måste vara lyhörda, alla som kommer hit vill inte prata eller få hjälp. Därför är jag alltid noga med att först söka ögonkontakt, får jag en  blick tillbaka vet jag att jag är välkommen.

Värdinneverksamheten har funnits på Sophiahemmet sedan 1993 och är uppskattad av både besökare och anställda. Barbro Andersson började här efter sin pensionering för sex år sedan och har inga tankar på att sluta.

– Sophiahemmet har alltid betytt mycket för mig och därför är det roligt att komma tillbaka nu när jag är pensionär.

Text: Per Westergård
Foto: Peter Kjellerås

Tidigare publicerat i SophiaNytt nr 2 2010

Senaste artiklar

Till toppen