Efter åratal av protesproblem kom plötsligt räddningen. En ny avancerad operationsteknik gav Daniel Manzon Toledo ett nytt öra – och ett nytt liv.

Daniel Manzor Toledo föddes med ett missbildat ytteröra. Under många år bar han därför en öronprotes på sitt högra öra. Men protesen gav honom stora problem. Inte nog med att den lätt lossnade och ramlade av. Han blev också överkänslig mot de titanskruvar som protesen var fäst med och fick ständigt långdragna och
svåra infektioner där de suttit.

Daniels besvär blev så svåra att de började påverka hans liv negativt. Infektionerna tärde på honom, och rädslan att tappa protesen blev handikappande. Efter hand började han isolera sig alltmer och till slut tappade han livsglädjen.

En dag såg han en artikel om ett läkarteam i Tyskland som försökt återskapa ett nytt ytteröra på en patient, men misslyckats. Artikeln gav ändå Daniel hopp så han bokade en tid på sitt sjukhus för att se om det kunde finnas någon lösning på hans problem. Han fick träffa överläkaren Sven-Olof Wikström, som numera också finns på Sophiahemmet. Han var villig att försöka sig på det som det tyska teamet hade misslyckats med. Daniel blev väl informerad om hur det skulle gå till och vilka risker det innebar. För honom var det aldrig någon tvekan.

– Visst var jag nervös, men jag kände att jag inte hade något val. Det kunde inte gärna bli sämre, berättar Daniel.

Med hjälp av brosk från Daniels revben skulpterade Sven-Olof Wikström ett nytt öra, men eftersom det inte fanns tillräckligt med vävnad lokalt fick det nya örat fästas på underarmen, där man under en längre tid expanderat huden med hjälp av en ballong. Under flera månader fick det sedan läka klart där innan det var dags att fästa det på rätt plats.

Till slut var det dags att flytta örat. Den avancerade operationen tog sex timmar. Under den tiden arbetade två läkarteam med att flytta och lägga ihop vener, artärer och nervtrådar tillsammans med det färdiga örat.

Operationen gick bra men faran var inte över med det. Det fanns risk för att cirkulationen till det nya örat inte fungerade och att Daniel skulle drabbas av infektion. Tiden som följde präglades därför av viktig medicinering samt täta och noggranna läkarkontroller.

– Vid sista återbesöket, efter ungefär ett år, sa läkarna äntligen att de kunde andas ut, berättar Daniel och minns att det blev början på ett nytt liv för honom. Nu kunde han för första gången leva helt normalt, utan rädsla för återkommande infektioner, oro eller skam.

Text: Helén Bjurberg
Foto: Lisa Lindqvist Liljedahl

Till toppen